Jag satt och tänkte på en sak nu. Om ca en månad fyller jag hela 27 år. En stund tänkte jag - shit jag börjar bli gammal på riktigt. Snart 30 år liksom. När jag var yngre tyckte jag att de som var 30 var gamla kärringar.
Men sen så tänkte jag, man är ju egentligen inte äldre än vad man känner sig. Haha! Och jag känner mig inte en dag äldre än 20! Så det så!
Sen tänkte jag på den där hysterin kring barn. Många, väldigt många som jag känner, eller känner och känner, jag vet vilka dom är. FÅr barn när de är ca 20 år. Efter studenten. Under gymnasiet. Och då undrar jag, hur mycket hinner dessa personer "Leva" ?
När jag var 20 så tänkte jag inte alls på barn. Det jag mest tänkte på var hur jag skulle festa och vilka killar som jag skille träffa. Vilken skillnad va?
Flera utav de jag känner som är yngre än mig har barn. Vissa av dem är mogna och tar föräldrarrollen på fullt allvar och är mer än beredda på att hela livet får sig en omvändning. Men sen så finns det ju de här som inte ställer om sig. Utan de klämmer fram ungen, och innan men vet ordet av är de ute och gör stan osäker igen. Okej, om de kanske tänker i början "fan vad mycket jag missat" men efter nåt år tycker jag ju att de borde ha lugnat ner sig.
Får man barn så innebär detta att livet förändras. Man får ju en till människa att fokusera på. Tanken är ju att det lilla livet man blir välsignad med skall ta upp 100% av ens uppmärksamhet. Och att vissa utav ens intressen måste läggas på hyllan.
Jag stör mig på de som får barn, och lämnar barnen för ofta till barnvakter o själva går ut och festar.
Okej, nångång. Ibland. Inte får ofta. Då är det faktiskt okej att gå ut och roa sig. Man är ju inte mer än människa och alla behöver ju lite av den där friheten och den glädjen.
Nej, jag tykcer bara att det i dagsne läge verkar ha blivit väldigt modernt att skaffa barn när man är ung, oavsett mognad. Och vi som då är lite äldre, är gifta. Vi är lite efter. Vi är konstiga. Vi är högt upp på deras "snackaskit-lista"
men vet ni vad - jag har inte bråttom. Även om det är min största önskan och att jag vill inget mer än att få det där plusset. Men jag har ändå inte bråttom. Jag är fortfarande ung. Jag är inte gammal. Jag har tid.
När jag var yngre sa jag alltid att innan jag skaffar barn vill ja ha jobbat i några år först för att skapa mig en trygghet. Jag vill att min man ska jobba - ha fast jobb. jag har alltid velat skaffa mig lite mer kött på benen om man säger så, innan jag sätter ett barn till världen.
När jag var 20 var jag absolut inte redo.
Nu när jag är 27 så är jag mer än redo egentligen. Händer det så händer det. Men det är inte bråttom. Inte alls.
