Ja, och sen kan jag kanske klaga lite också... Vissa människor. Alltså vissa människor. Jag finner inga ord för dem egentligen. Och egentligen förtjänar de inte ens att bli omtalade. Men jag blir bara så arg. Så arg att jag vill sparka dem hårt! Man ger hela sig själv, och lite till. Gång efter gång i hopp om att få lite uppskattning tillbaka. Men vad får man - jo - ingenting! Ingen respons. Bara när det passar DEM. Ja, när det passar dem så går allt bra. Nej, tack för mig. Jag orkar bara inte mer. men ändå så är jag för snäll.
Jag ger efter. Jag visar den där omtanken gång på gång, trots att personen i fråga egentligen inte har förtjänat det. Men samtidigt tänker jag, vadå.. Bättre att jag är snäll mot HEN, då är i alla fall mitt samvete rent. Och jag slipper vara den "elaka"
Jag är snäll mot alla. Även mot dem som egentligen inte förtjänar det. Men sen finns det gränser. Jag har lärt mig att märka när jag ger för mycket av mig själv. Och då drar jag mig undan.
Det är egentligen en klyscha när de säger behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Men jag tror fan det stämmer. Så som man behandlar andra, så en vacker dag kommer man bli behandlad på samma sätt.
