Det är mycket som händer nu. Både på jobbet och utanför. Jag vet inte vilket som är värst egentligen. Men det utanför jobbet kan jag mer eller mindre ta kontroll över. Men jobbet, ja det är som det är. Det är stressigt som fan just nu. Det är en tuff period framför oss. Och jag har tur om jag inte blir utbränd till innan semestern.
Den värsta känslan är att inte veta. Att inte veta vad som väntar. Ska jag ställa in mig på att det är positivt? Fast då finns risken att det bara vänder och jag blir för besviken. Egentligen är det väl kanske bättre att ställa in sig på det negativa, för att inte bli lika besviken om det skulle vara negativt. Ja, jag tror nog att det blir så.
Jag försöker tänka : "det löser sig" Det kommer bli bra" osv.. Men det är svårt. Därför går jag runt dagligen och intalar mig själv dessa saker. Jag håller tummarna på att jag lyckas se det positiva i det hela. Och egentligen när jag tänker efter så finns det rätt så mycket positivt kring det hela. Även om det negativa tyvärr väger mer.
Men jag måste tänka, att det kommer att lösa sig.
Jag är inte den första och absolut inte den sista som är med om något sånt här. Det är bara att se det från den ljusa sidan.
Så, minst sagt, det är väldigt mycket som händer och jag känner mig oerhört stressad. Jag sitter och tittar på allt som behöver göras och känner hur det knyter sig i magen. Jag vet inte vart jag ska börja. Det är för mycket.
Jag skulle nog vilja att det regnade några dagar, så att jag bara kan stänga in mig efter jobbet och inte göra nånting. För såhär när solen skiner och temparaturen ligger på runt 20 så vill man inte vara hemma, det finns alltid något att göra utanför hemmet. Men jag behöver det där när jag bara är. Kolla på tv och inte gå mer än nödvändigt. För jag är sjukt trött. Jag orkar inte.
Det är ju tur att jag har mina underbara vänner vid min sida. Utan dem hade jag nog gått under för länge sedan. Mitt största stöd är min älskade man. Och min familj självklart.
Hade jag inte haft dem i mitt liv, så hade jag nog varit på botten för länge sedan.
Nu är jag väldigt nära, men jag känner att jag ändå håller mig en bit ovanför , för att mina vänner och familj håller mig där jag är idag. Och det är jag tacksam över.
Nu är det dags att börja arbeta. Idag har miljoner saker. Men det är bara att sätta igång. På ett eller annat sätt så kommer jag att fixa det. Och jag har inget val heller egentligen. jag måste ta tag i det. Eller iofs jag kan välja att bara rymma.. Men det lär inte chefen bli glad över.
Kommentera