igår skrev jag ett långt inlägg här på morgonen, men sedan så hände något och hela inlägget försvann. Blev lite irriterad där, eftersom inlägget var bra och handlade mycket om känslor som jag kämpar med just nu.
Jag kan försöka att återskapa inlägget, jag kommer inte ens ihåg mycket av det jag skrev. Eller jag kommer ju ihåg vad ddet handlade om, men inte om hur jag formulerade mig. Men vi ger det ett försök.
Det har varit rätt tyst från min sida här på bloggen i ett par dagar. Jag har inte haft tid, och tankarna har gått på andra håll. Livet är oförutsägbart. Och jag gillar det inte.
I förrgåår var jag och besökte en fin,fin person på sjukhuset.
Den där kramen, den där pussen på kinden - sa mer en tusen ord. Kärlek. Vi säger inte allt för ofta till människor omkring oss att vi älskar dem. Lite fel kan jag tycka. För när man vill säga det, ja då kan det vara för sent.
Den här personen jag besökte - vi har aldrig sagt de orden till varandra. Och jag har nog aldrig tidigare känt att han älskar mig mer än när jag besökte honom. Jag satt där en stund, vi pratade om allt. Och det gör vi väldigt sällan. Pga många skäl. Men det ska jag inte gå in på nu.
När jag gick därifrån kändes det som om mitt hjärta brast. Tårarna forsade nerför kinderna. Jag kunde inte sluta.
Jag tänkte på vilken fin barndom jag haft med denna personen. Jag tänkte på hur mitt hjärta nästan exploderar av lycka när personen LER: Ja, det är stor när han ler. För det är inte ofta. När jag var hos honom på sjukhuset - då log han hela tiden.
Nu kan vi inte träffas på ett par dagar. Men mina tankar är hos honom. Dag som natt.
Jag håller mina tummar att allt kommer gå bra och att han kommer komma hem som ny.
Jag älskar dig.
Nu är jag på jobbet, och egentligen har jag väldigt mycket jobb att göra, så jag borde sätta igång väldigt snart. Men först är det ett par bloggar som ska gås igenom och sedan kan jag börja arbeta.
Idag ska jag få träffa min finaste stjärna över en fika. Mys. Det var länge sedan jag var på café och fikade. men idag ska det ske.
Våren verkar vara väldigt långt ifrån oss. Jag kan inte minnas attt vintern var så lång förra året. Snön forsätter att falla och minusgraderna sjunker inte. Och jag börjar bli väldigt otålig.
Vad som håller mig uppe är tanken på att om ca 4 månader åker jag till min hemland. Där jag känner mig lyckligast.
Kommentera